nineteen hurricanes

 

I måndags fyllde Bella år och Mikaela hade kommit hem från Thailand, så vi skulle ses i stan för en sen lunch. Det var inte förrän i rulltrappan upp mot Åhléns som jag insåg att jag inte varit på Drottninggatan sedan attacken för snart två veckor sedan. Plötsligt högg det till av oro i magen, jag blev nästan nervös. När det hände stod jag trygg på jobbet och hade svårt att skilja på sanning och rykten. Var det skottlossning vid Fridhemsplan eller inte? Hur många gärningsmän var det? Jag förstod ingenting, och allt kändes så sjukt obehagligt och overkligt. Men nu åkte jag alltså mot platsen där allt hade hänt.

 

Det var fortfarande overkligt att gå längs Drottninggatan och se alla blommor, men samtidigt fint att det inte var helt folktomt. Att vi inte är rädda, att vi är fler än dom som vill andra illa. Det kändes bättre att se allting, och att se personerna som la blommor. Det var lite som att ta gatan tillbaka.

 

 

Vi åt pizza & pasta, och gick till Kungsträdgården för att se de "utslagna" körsbärsblommorna. Blir lurad varje år av sociala medier? Kan ni sluta lägga upp att de blommar när det är ett enda träd som gör det typ? När vi gick tillbaka till centralen började det snöa också. Kändes som november.